En dag i taget

Tillbaka några år i tiden:  Jag är nyskild och bor med mina två små barn nyinflyttade i en lägenhet. Hela livet, tillvaron och min identitet har helt hamnat i ett totat vakuum. Efter tio år tillsammans är jag, inte ens fyllda trettio, ensam. Jag bygger upp vårt liv och skapar en ny plattform. Så kommer magsmärtorna, som kommer ofta och håller i sig länge. Ute med barnvagnen får jag då och då sjunka ner till marken och vänta ut den lamslagande smärtan, oförmögen att ens säga ett ord. Akut bråttom till badrummet allt oftare, rusar upp även på nätterna. När jag en kväll efter nio timmars konstant smärta ringer akuten får jag tipset ”ta en Ipren och Proviva”.

Första gången jag söker vård får jag höra att jag ”nog har ägglossning”. Andra gången, ett antal månader senare, påbörjas en utredning, jag får testa laktosfritt några veckor och lämna prover. Min läkare upprepar hela tiden att det i alla fall inte är något allvarligt eftersom jag inte går ner i vikt. Efter ett halvår får jag tid hos specialistläkare som direkt säger att jag har en kraftig inflammation i tjocktarmen som sträcker sig så långt vi ser på skärmen. ”Såhär kan du ju inte ha det” säger han. Han kan inte förstå att jag ens orkar jobba heltid, än mindre dessutom ta hand om mina små barn själv. Kortision, järndropp och mediciner. Minns så väl hur det kändes att plötsligt pga kortisonet vara pigg! Kunde livet vara så här enkelt?! Tiden fram till detta hade jag varit så trött att livet faktiskt inte känts värt att leva. Kortisonet trappas ner under sex veckor och effekten avtar under tiden. Det första skovet varar i ett och ett halvt år men inflammationerna läker tillslut ut. Jag får många kraftiga infektioner som kräver behandling kommande tid, bl a bihåleinflammation, halsfluss och även en sorts giftalstrande bakterie. Under två år har jag sexton olika mediciner och tar som mest fjorton tabletter om dagen.

Efter några år får jag bekräftat att jag har vad som kallas total kolit vilket innebär att hela tjocktarmen (ca en meter) har varit inflammerad och att det medför extra risker.

Fram fem år: Jag har dagliga magsmärtor men UC:n håller sig lugn och jag tycker att jag mår fint. Läkaren har tidigare pratat om höga levervärden men tiden har gått och inga funderingar har uttalats från deras sida. Nu med ny läkare får jag får första gången en tid inbokad utan undersökning. Får beskedet att min lever ska utredas och att magnetkameraundersökning och leverbiopsi står på tur. Detta är på våren, när kallelsen kommer är undersökningen tre månader fram i tiden. Hela sommaren och semester ska alltså tillbringas i detta orosmoln. 

Det är en overklig känsla, att något mer kan vara fel. Är orolig för undersökningen i ”tunneln”, det känns som ett berg att bestiga. Så kommer väldigt oväntat mitt i semestern beskedet från min dåvarande pojkvän att han troligen vill bryta upp. Allt som i en dimma, ta hand om barn, låta dem få en fin ledighet, knappt kunna äta eller sova själv. På några veckor går jag ner åtta kilo och glömmer ta mina mediciner helt. Det slutgiltiga beskedet kommer bara ett par dagar innan den stora undersökningen, den som jag väntat så länge på. Det är över. Jag blir arg. ”Nu?! Hur kan du säga det här precis nu?!” Jag inser att jag inte kan bli så ledsen som jag var, kan inte gå under. Jag måste hålla ihop. Dagar i vakuum igen.

Han skulle ju varit med mig. Minns så väl mina tankar och känslor när jag väl låg på britsen i magnettunneln. Fastande, utmattad, rädd. Sjukhuskläder, nålar i armen, panikknappen i handen. Bara jag och mina tankar och rösten i hörlurarna som sa åt mig när jag skulle andas och inte. Och jag höll ihop.

Just där och då förstod jag att det här var min kamp och jag utkämpar den ensam.

På min trettiofemårsdag låg jag i en sjukhussäng och väntade på att bli inrullad till operationsavdelningen för leverbiopsi. Kände mig så utlämnad, mitt i ett stort rum, täckt av grön operationsduk. Smärta, tårar, kroppen som skakar i chock. Känslan av att det här är på allvar. I en sjukhussäng i korridoren, tittar upp i taket. Ensam, väntar. Rullas till avdelningen och där väntar fyra timmar av att ligga på rygg och titta i taket för att inre blödningar inte ska uppstå. Envist kör jag sen själv min bil med bandage över revbenen till födelsedagsmiddag med bästa vännen. Ett dygn senare dansar jag.

Telefonsamtalet några veckor senare från min läkare; troligen PSC. Jag minns exakt var jag var. Två autoimmuna sjukdomar? Provtagningar, koloskopier, tunneln igen.

Den eviga, eviga tröttheten. Att bli runtskickad i vården. Att inte orka, att vilja men inte kunna. Dåligt samvete för att inte orka med så mycket man vill med barnen. Att ha en vardag som känns som ett maratonlopp, att knappt hålla huvudet över ytan.

Nutid: Järnvärdet har sjunkit hela året, får påfyllnad före jul via dropp. Vad är orsaken; inflammationer, inre blödningar? Brev från läkaren om det är dags att undersöka magsäcken vilket kommer som något av en chock. Vid gastroskopin hittas inget, vad blir nästa steg? Denna gången har min läkare en tvåårsplan. Det känns väldigt tryggt. Men det är ändå en kamp mot oron och att hitta lugnet. En dag i taget.

Min berättelse: Carina, 37 år, Småland

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *