En dag i taget

Tillbaka några år i tiden:  Jag är nyskild och bor med mina två små barn nyinflyttade i en lägenhet. Hela livet, tillvaron och min identitet har helt hamnat i ett totat vakuum. Efter tio år tillsammans är jag, inte ens fyllda trettio, ensam. Jag bygger upp vårt liv och skapar en ny plattform. Så kommer magsmärtorna, som kommer ofta och håller i sig länge. Ute med barnvagnen får jag då och då sjunka ner till marken och vänta ut den lamslagande smärtan, oförmögen att ens säga ett ord. Akut bråttom till badrummet allt oftare, rusar upp även på nätterna. När jag en kväll efter nio timmars konstant smärta ringer akuten får jag tipset ”ta en Ipren och Proviva”.

Första gången jag söker vård får jag höra att jag ”nog har ägglossning”. Andra gången, ett antal månader senare, påbörjas en utredning, jag får testa laktosfritt några veckor och lämna prover. Min läkare upprepar hela tiden att det i alla fall inte är något allvarligt eftersom jag inte går ner i vikt. Efter ett halvår får jag tid hos specialistläkare som direkt säger att jag har en kraftig inflammation i tjocktarmen som sträcker sig så långt vi ser på skärmen. ”Såhär kan du ju inte ha det” säger han. Han kan inte förstå att jag ens orkar jobba heltid, än mindre dessutom ta hand om mina små barn själv. Kortision, järndropp och mediciner. Minns så väl hur det kändes att plötsligt pga kortisonet vara pigg! Kunde livet vara så här enkelt?! Tiden fram till detta hade jag varit så trött att livet faktiskt inte känts värt att leva. Kortisonet trappas ner under sex veckor och effekten avtar under tiden. Det första skovet varar i ett och ett halvt år men inflammationerna läker tillslut ut. Jag får många kraftiga infektioner som kräver behandling kommande tid, bl a bihåleinflammation, halsfluss och även en sorts giftalstrande bakterie. Under två år har jag sexton olika mediciner och tar som mest fjorton tabletter om dagen.

Efter några år får jag bekräftat att jag har vad som kallas total kolit vilket innebär att hela tjocktarmen (ca en meter) har varit inflammerad och att det medför extra risker.

Fram fem år: Jag har dagliga magsmärtor men UC:n håller sig lugn och jag tycker att jag mår fint. Läkaren har tidigare pratat om höga levervärden men tiden har gått och inga funderingar har uttalats från deras sida. Nu med ny läkare får jag får första gången en tid inbokad utan undersökning. Får beskedet att min lever ska utredas och att magnetkameraundersökning och leverbiopsi står på tur. Detta är på våren, när kallelsen kommer är undersökningen tre månader fram i tiden. Hela sommaren och semester ska alltså tillbringas i detta orosmoln. 

Det är en overklig känsla, att något mer kan vara fel. Är orolig för undersökningen i ”tunneln”, det känns som ett berg att bestiga. Så kommer väldigt oväntat mitt i semestern beskedet från min dåvarande pojkvän att han troligen vill bryta upp. Allt som i en dimma, ta hand om barn, låta dem få en fin ledighet, knappt kunna äta eller sova själv. På några veckor går jag ner åtta kilo och glömmer ta mina mediciner helt. Det slutgiltiga beskedet kommer bara ett par dagar innan den stora undersökningen, den som jag väntat så länge på. Det är över. Jag blir arg. ”Nu?! Hur kan du säga det här precis nu?!” Jag inser att jag inte kan bli så ledsen som jag var, kan inte gå under. Jag måste hålla ihop. Dagar i vakuum igen.

Han skulle ju varit med mig. Minns så väl mina tankar och känslor när jag väl låg på britsen i magnettunneln. Fastande, utmattad, rädd. Sjukhuskläder, nålar i armen, panikknappen i handen. Bara jag och mina tankar och rösten i hörlurarna som sa åt mig när jag skulle andas och inte. Och jag höll ihop.

Just där och då förstod jag att det här var min kamp och jag utkämpar den ensam.

På min trettiofemårsdag låg jag i en sjukhussäng och väntade på att bli inrullad till operationsavdelningen för leverbiopsi. Kände mig så utlämnad, mitt i ett stort rum, täckt av grön operationsduk. Smärta, tårar, kroppen som skakar i chock. Känslan av att det här är på allvar. I en sjukhussäng i korridoren, tittar upp i taket. Ensam, väntar. Rullas till avdelningen och där väntar fyra timmar av att ligga på rygg och titta i taket för att inre blödningar inte ska uppstå. Envist kör jag sen själv min bil med bandage över revbenen till födelsedagsmiddag med bästa vännen. Ett dygn senare dansar jag.

Telefonsamtalet några veckor senare från min läkare; troligen PSC. Jag minns exakt var jag var. Två autoimmuna sjukdomar? Provtagningar, koloskopier, tunneln igen.

Den eviga, eviga tröttheten. Att bli runtskickad i vården. Att inte orka, att vilja men inte kunna. Dåligt samvete för att inte orka med så mycket man vill med barnen. Att ha en vardag som känns som ett maratonlopp, att knappt hålla huvudet över ytan.

Nutid: Järnvärdet har sjunkit hela året, får påfyllnad före jul via dropp. Vad är orsaken; inflammationer, inre blödningar? Brev från läkaren om det är dags att undersöka magsäcken vilket kommer som något av en chock. Vid gastroskopin hittas inget, vad blir nästa steg? Denna gången har min läkare en tvåårsplan. Det känns väldigt tryggt. Men det är ändå en kamp mot oron och att hitta lugnet. En dag i taget.

Min berättelse: Carina, 37 år, Småland

PSC, primär skleroserande kolangit. Namnet på eländet.

EN HELT VANLIG DAG
Jag är på arbetet. Det är en mindre krävande dag. Ganska lugnt, allt flyter på ovanligt bra. Fikapaus. Jag sätter mig ner och tar en kaffekopp. Ååå, vad det ska bli gott. Jag tar en klunk, innan jag hinner svälja känner jag ett hugg i magen. Jag har svårt att svälja. Smärtan sitter i hela dagen. Jag mår illa. Jag försöker vara som vanligt. Jag gör allt för att inte visa hur ont det gör. Det lyckas… även idag.

När jag kommer hem efter min fyra timmars arbetsdag är jag så slut så jag är helt dimmig i huvudet, jag kommer in i mitt hem. Barnen slänger sig runt halsen med diverse kärleksförklaringar. Jag går rakt till soffan och rasar ihop, med jackan på. Min man kommer fram och ger mig en puss och frågar hur jag mår. ”Som jag brukar må…”

Efter en stunds vila orkar jag ta av mig jackan och till min stora lycka äta lite. Men det straffar sig genast. Jag svettas och springer på toa i ett. Det är molande värk mitt i magen, som strålar mot högra sidan. Jag diskar och lägger mig i soffan igen. Somnar… jag somnar tre gånger på några timmar. Ena gången vaknar jag av att ena barnet ropar ”mamma mammma maaaammmmaaaa, jag har ropat tio gånger. Svara då..” och andra barnet ”hon är nog inte död…” jag lyfter huvudet och ler trött. “Nej, mamma är inte död. Jag lever. Vad vill du?” Den kvällen sover jag fem timmar. Det blir tidig kväll och på natten sover jag tolv timmar utan problem. Nästa dag är jag piggare. En ledig dag…. bra…. då kanske jag orkar vara mamma till mina barn.

KÄNSLAN
Hur känns det att vara mamma och ha en sjuk lever som gör att man vill sova sig igenom livet. Det värsta är samvetet. Dåligt samvete. Varje gång jag är trött. Varje gång jag har ont. Varje gång jag mår illa. I ärlighetens namn förstår jag inte hur en människa orkar leva under samma tak som jag och dessutom orkar de säga att de älskar en. Jag kan vara fruktansvärt ledsen över att jag inte orkar vara den mamman och makan som jag vill vara. Jag kan ligga vaken och grubbla över om mitt liv kommer bli annorlunda och hur jag kommer påverka barnen som lever runt mig. Ibland känns det som att jag kväver hela familjen om jag klagar på smärtor, illamående och klåda. Så oftast biter jag ihop och visar inte hur illa det egentligen är. Jag vill inte att familjen ska hindras att göra roliga saker och att jag ska vara som en stor broms för alla skidresor, resor till nöjesfält, utflykter i skogen, gå i affärer och på café, åka pulka i backen, renovera, gräva i trädgården m.m. Jag känner ibland att jag måste ta i ända från tårna för att orka. Och tro det eller ej. Man blir starkare. Man blir härdad. Jag vägrar ge upp! Låt oss börja på styrkegymnastik istället och bygga upp musklerna. Så att jag överlever OM jag får ett värre skov..
Rädslan finns. Hela tiden.

SJUKHUS
Jag har varit på ERCP tre gånger. Jag har varit på oräkneliga leverbiopsier sen jag var liten. Lika så magnetröntgen, skiktröntgen, kontraströntgen, koloskopi, gastroskopier, sockerbelastningar, blödningstidstester, lungfunktionstester/spirometri, bentäthetsmätning, CT-röntgen. och otaligt många fler tester. Man kan säga att de har kontrollerat varenda centimeter av min kropp. Även neurologen och hudläkaren har kollat sina områden. Jag har gått på fysioterapi/sjukgymnastik till kurator och till en dietist. Jag har varit med i forskningar och lämnat cirka brillioner blodprov. Jag har fått massor med dropp med näring. Jag har fått blod. Jag har fått järndropp. Mina läkare har mer än en gång kliat sig i huvudet och funderat vad dom ska göra.

Jag har Autoimmun hepatit (sen liten) och ulcerös colit (sen tonåren), tillfällig diabetes (några år i tonåren), och (som ung vuxen mamma) Skleroserande Kolangit. Det där sista var ett namn som man aldrig kom ihåg det första året, och man visste inte hur man skulle förklara till nära och kära vad det var. För ingen förstod ändå.

NÄR JAG FICK DIAGNOSEN
Jag fick ett telefonsamtal av min läkare. Han tyckte vi ska ta ett läkarbesök. Att jag ska ta med mig någon anhörig. Jag la på och tänkte ”äh, anhörig? Varför det? Jag har alltid farit själv till läkaren sen jag flyttade hemifrån…” Så jag gick ensam till läkarbesöket från min arbetsplats. Intet ont anande.. Läkaren såg på mig och frågade om jag inte tog med mig någon. Jag: ”nää…. jag tänkte att jag kan komma själv som jag brukar..” “okej” sa läkaren. “Sätt dig”. Jag minns inte mycket om samtalet i sig mer än att han visade bilder på en lever och ritade pilar och försökte förklara ett virrvarr av konstiga termer som kolangitattacker och transplantation och extra…nånting..gallgångar.. Jag satt där och kunde inte ta emot informationen. ”Vad???har jag en till sjukdom? Hur ska jag bli frisk från den?” Det var det sista som var viktigast. Hur jag skulle bli frisk. Läkaren såg ner i bordet och sa ”du blir aldrig frisk från den, men du kan leva med den.” Jag tyckte det lät bra ”va bra, jag överlever alltså..” han ”hrm…alltså… jag skulle vilja säga att du kanske lever fem år till med den. Sen behöver du en ny lever för att överleva.” Det var som ett hål öppnades under fötterna. Jag vet inte hur jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Hon som var där kramade om mig och tyckte det såg ut som att jag skulle svimma. Jag berättade för henne. Började gråta tröstlöst och fick åka hem. Jag orkade inte hämta barnen från dagis, jag var tvungen att gråta färdigt först. Jag bara grät. Fem års överlevnad…… fem år är ju ingen tid alls.. vad händer med barnen om jag dör??

Jag var på ett stort sjukhus. Barnen var hemma hos en vän. Min man var med mig. Jag gjorde min första ERCP. Jag var nervös. Jag fick panik en och två och tio gånger innan det var min tur. Jag som har varit med i otaliga undersökningar hela mitt liv. Lugn som en filbunke. Nu var jag som ett vrak. Efter undersökningen sov jag en natt och sedan åkte jag hem med min man. Jag hade så ont så jag trodde jag skulle gå sönder, men envis som jag var hade jag bara ett mål: hem! Och hem kom vi. Med läkarens ord färskt i minnet ”…om några år kommer vi bli tvungna att byta ut din lever, här på avdelningen kommer du vara när det sker.”

Jag blev deppig. Jag orkade ingenting. Jag bara grät. Frågade någon någonting om min sjukdom så svarade jag inte mycket, jag bara grät. Jag miste många vänner, för jag orkade inte ha vänner.. jag var beredd på att dö. Fast jag innerst inne visste att jag kommer inte dö. Inte ännu.
Jag kom ur den där ledsna perioden och med hjälp av min tro och mina fina vänner som aldrig vek från min sida kravlade jag mig upp och började kämpa. Jag tänkte att om jag ska dö ung så måste jag göra det bästa av mitt liv. Jag började träna. Jag åt antiinflammatorisk kost, jag var petnoga med att ta medicinerna, jag skötte min kropp exemplariskt. Jag började göra saker som jag älskar. Det fanns många människor som bad för mig. Och tro det eller ej : men på nästa ERCP visade undersökningen att levern var i samma skick som föregående undersökning. Den hade inte blivit bättre men framför allt hade den inte blivit sämre. Glädjen var stor. Yippieee, såhär kan de säkert vara i många år nu.

Tills nästa dipp. Några månader efter. Jag hade varit på koloskopi. ”Vi har hittat cellförändringar i din tarm.” Jag bara ”ehh…jaha….” Jag ville inte veta vad det kunde vara. Jag ville bara att jag skulle slippa sjukhuset. Sex koloskopiundersökningar senare konstaterades det att det inte var cancer. Att cellförändringarna försvunnit. Puh. Nu kan de ju inte komma nåt mer. Jag andades ut och kände mig lycklig igen över livet och vardagen.

Jag arbetade. Hårt. Jag tänkte att jag ska orka.. heltid. Och skola. No problems. Det fungerde två år. Krasch. Alla mina ljuva drömmar om framtiden försvann. Leverhepatiten var aktiv. Jag klöste och klöste och sov. Det var sjukskrivning efter sjukskrivning. Min chef mobbade mig och sågade mig ända ner i fotknölarna. Jag var ingenting att ha i hans ögon. Jag anklagades oskyldigt för ett och annat, men jag var så trött och ledsen så jag orkade inte ens försvara mig. Jag bara tog emot utskällning efter utskällning… jag satt tyst på krismöte efter krismöte. Han bara fortsatte. Tills jag sa upp mig: precis som han försökte få mig att göra. Företagsläkaren försökte försvara mig, det gick inte så bra. Chefen var en dominant typ som inte lyssnade riktigt på någon. Så läkaren gjorde vad han kunde: skrev ett intyg på att jag blev tvingad att säga upp mig pga sjukdom. Så jag fick arbetslöshetsersättning direkt när sjukskrivningen tog slut. Det räddade min situation. Tillsammans med kurator, kortison och några andra magmediciner och vila blev jag frisk efter ett halvår. Imurel sattes in. Min livräddare. Jag lovar att jag aldrig mer ska låta någon läkare ta bort min imurel.

NU
Nu lever jag ett lugnt liv tillsammans med min man och mina barn. Jag gör bara det jag klarar av och det är inte mycket. Min vardag kan se hemsk ut i andras ögon. Men jag gläds över småsaker som rimfrost på träden, vårblommor och att simma i havet och busa med barnen. Mina höga ambitioner har jag lagt åt sidan. Det är bäst att leva här och nu. Och samla styrka inför nästa skov.

Jag hoppas, ja jag hoppas innerligt att det finns en ny lever åt mig den dagen jag behöver det. Jag både längtar och är livrädd för det men jag vet att med lite envishet så kommer man långt. Och tar envisheten slut så kan man ge upp och börja om från början. Mina fem år som jag fick av läkaren har passerat och jag är vid liv.

Jag hoppas att någon fick ut någonting av min berättelse. Jag hade inte tänkt berätta den, men sedan tänkte jag om: att om det kan hjälpa en enda människa så är det värt att skriva ner den. Det finns mycket mycket mer att berätta men vi sätter punkt här. ”Ge upp” finns inte i mitt lexikon 😉

Min berättelse: Anonym författare

Så kan det gå.

“The most important thing I learned on Tralfamadore was that when a person dies he only appears to die. He is still very much alive in the past, so it is very silly for people to cry at his funeral. All moments, past, present and future, always have existed, always will exist. /…/ When a Tralfamadorian sees a corpse, all he thinks is that the dead person is in bad condition in that particular moment, but that the same person is just fine in plenty of other moments. Now, when I myself hear that somebody is dead, I simply shrug and say what the Tralfamadorians say about dead people, which is ”So it goes.”

Är citatet flummigt? Det är från Slaughterhouse-Five, av Kurt Vonnegut, som jag läste för några år sen och det senaste året har det där uttrycket “so it goes” eller “så kan det gå” talat till mig, så pass att jag till och med tatuerade in det på armen. En konstant påminnelse om livets förgänglighet, men att allt samtidigt är konstant. Det tröstar när de jobbiga tankarna blir för påträngande. Men det är idag, jag ska spola tillbaka bandet från det senaste året.

Det hela började egentligen i november 2016. Jag bor på Island, i Reykjavík sen några år tillbaka. En magsmärta som inte la sig slutade i ett besök till akuten till universitetssjukhuset, och en blindtarmsoperation. Operationen kom andra natten under min vistelse på sjukhuset, för mina levervärden var höga och de gissade på gallstensanfall – problemet var bara att de inte hittade några gallstenar. En ultraljudsundersökning visade inget och den följande magnetröntgen visade en ”knyck” vid ingången av den stora gallgången, men ingen kunde komma på varför jag hade så ont i magen, och sedan en allt fortare stigande feber. Timmarna gick och smärtan letade sig ner i högra sidan av magen och det blev operation. Blindtarmen hade börjat spricka. Något omtöcknad men på gott mod fick jag gå hem nästa dag med olika sorters penicillin, och så var det avklarat.

Livet fortsätter som vanligt i några veckor, mina stygn läker och jag återgår till det normala. I mitten på januari börjar mina ben och armar att klia, en klåda som inte lägger sig oavsett vad man gör. Snart därpå börjar fotsulor och handflator också klia, och jag kan inte sova. ”Det är bara stress” tänker jag, men efter ett par veckor med blåmärken och rivsår över hela mig ger jag upp och beställer en tid på vårdcentralen ”för att få höra att det är inbillning, så går det nog över” tänker jag, jag är ju nervöst lagd, klart att det bara handlar om det!

Läkaren tittar i min journal och skickar mig på blodprov för att kolla levern, sen går det snabbt. Han ringer och säger att blodproverna inte är bra, men han har ordnat en tid åt mig på sjukhuset redan nästa dag. Där blir jag petad på, fler blodprov dras och intima frågor ställs. Dagen efter, en fredag, får jag komma på en till magnetröntgen och på måndagen ringer de upp och säger att de fortfarande ser den där “knycken”, men inga tumörer och de vill skicka mig på gastroskopi. Jag googlar för fullt.  Primär skl.. nej, jag kan inte uttala det, den verkar nästan värst, det får verkligen inte vara den! En annan, primär biliär cirros, den låter inte lika farlig, den ökar inte risken för cancer i alla fall jag hoppas på den istället. Om jag nu måste välja.

Jag skulle inte på gastroskopi, jag skulle på ERCP, någonstans har informationen gått fel, eller så har jag inte förstått vad det var de sa, isländska är inte mitt första språk. Jag är rädd, både för undersökningen och för vad den ska visa. Jag gråter på britsen och sjuksköterskorna försöker få mig att sluta, näsan blir täppt och det får den inte bli för jag måste andas igenom den. De ger mig två doser lugnande för att få mig att sluta, och sen somnar jag. Jag vaknar mitt i undersökningen och de får pumpa mig med så mycket lugnande att det hade kunnat knocka ut en fullvuxen man, jag sover i flera timmar medan min sambo väntar vid min sida. När läkaren kommer för att prata med mig säger han att han misstänker “Primary Schlerosing Cholangitis” med bred, islänsk dialekt. Det finns inget isländskt ord för sjukdomen, verkar det som.  “Det var den dåliga saken“ tänker jag innan jag säger: “Det är inte bra”. Jag minns inte så mycket mer, jag är fortfarande påverkad av lugnande. Han pratar om Ulcerös Kolit, jag vet inte vad han säger om den men något måste det ha varit för jag svarar “jag har haft ont i knäna i flera år!”.

Jag blir uppringd av läkaren, ingen cancer, bara inflammation, men jag ska på koloskopi. Vid det här laget är jag så omtumlad att jag inte bekymrar mig. Koloskopin går bra, men jag har Ulcerös Kolit, i hela tjocktarmen. Hade jag inte märkt av det? Jag är motsatsen till hypokondriker, helt övertygad om att jag bara inbillar mig saker, det beror på stress. Jag tänker tillbaka, jag har ju haft lite problem med magen, men jag skyllde på nerverna. Alla symptom som har kommit har varit vaga, och enkelt förklarade med stress. Kanske är jag inte stressad alls, egentligen? Läkaren ritar upp på en post-it hur min tarm ser ut och jag får ta med mig den hem. Jag berättar för min familj i Sverige om de senaste uppdateringarna, de har fått veta allt från första början, och skickar dem foto på min post-it.

Jag har fått en ny chef, jag har träffat honom några dagar i rad och alltid hälsat. Det var en onsdag som jag var på koloskopi, och jag hade tagit ledigt hela dagen från jobbet. På torsdagen kommer han fram till mig och presenterar sig, räcker fram sin hand. “Hej, jag är den nye VDn, hur var det utomlands?” Jag är osynlig, han kommer inte ihåg att vi har träffats många gånger redan, han tror att jag är min kollega som är på jobbresa. Jag kommer att dö och jag är osynlig och ingen kommer att märka något, mitt liv betyder ingenting i det stora hela. Jag vill skrika på honom, men jag bara ler och presenterar mig. Igen.

Jag går som i ett töcken de närmaste veckorna, eller månaderna, efter detta. Livet står still och går för snabbt på en och samma gång. Det är en massa förändringar på jobbet i och med den nya chefen och jag hänger inte med, jag vill att allt ska stanna upp så jag kan få en paus, det är för mycket. Jag tror jag har fått en dödsdom. Jag mår bra, kan jag verkligen vara sjuk? Är det ett skämt, dolda kameran? Min dotter var 1,5 när jag blev diagnostiserad, hon förstår inte att nåt är fel. Kommer jag få se henne växa upp? Vi är varandras bästa vänner, kommer jag bara vara en myt för henne? Vem ska lära henne allt det som jag vill lära henne, vad kommer att hända med min katt? Det är vår, för första gången i mitt liv vill jag inte ha sommar. Om sommaren kommer betyder det att tiden går och om tiden går betyder det att jag är ännu närmre att dö. Jag får medicin för UC, men jag tål den inte. Fler prover, fler mediciner. Jag bryr mig inte, av någon anledning är jag inte rädd för UCn, bara PSC. Jag tål inte den nya medicinen heller. Det är okej, jag behöver den inte.

Ett paket kommer på posten mitt i allt det här, jag får hämta ut det på kontoret (det finns fortfarande postkontor på Island). På tullförklaringen står “picture of colon”, kuvertet är inte öppnat. Förvirrad öppnar jag det och ser en pop-art inspirerad bild på duk, redo att hängas upp. Det är från min bror, det är min tarm från post-it teckningen, i fyra versioner i olika glada färger i ett kollage, min syster har designat den. Komiken går inte förlorad, man måste få skratta åt sig själv och sin situation. Nu sitter den uppe på väggen i hallen, en konstant påminnelse att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag ändrar matvanor, slutar med alkohol, börjar ta träning på allvar. Det är en stor omläggning, och det är svårt ibland, men för mig finns det inget alternativ. Det finns inget man kan göra för att sakta ner PSC men jag är desperat och måste göra något, så jag gör det kan jag.  Jag har alltid planerat livet 5 år fram, men fått träna om mig till att leva i nuet, jag planerar inte mer än 6 månader i taget, jag vågar inte, kan inte – jag ser ingenting när jag försöker visualisera framtiden. Tiden går, jag börjar kunna fokusera på jobbet igen och mina blodprover blir något bättre. Jag får gå på magnetröntgen igen ett knappt år efter min diagnos och den visar inga nya förändringar, inga tecken på cancer. Jag mår bra. Jag hoppas jag får må bra länge. Oron finns alltid där och ledsamheten dyker upp lite då och då i olika styrkor, men inte lika ofta nu. 

Det är svårt att bo utomlands när livet vänds upp och ner, tryggheten är långt borta och man måste sätta sig in i nya system och en ny terminologi.  Då behöver man folk omkring sig som man kan falla tillbaka på. Sjukvården har varit fantastisk, men det känslomässiga stödet från dem omkring en brister. Islänningar är inbitna optimister och vill inte höra annat än “det ordnar sig”. Och de kan (som tur är – för dem) inte förstå. De flesta vill inte lyssna, de förminskar ens farhågor eller ifrågasätter varför man över huvud taget oroar sig, eller byter över till ett annat ämne, alltid i ett försök att vara hjälpsamma och stöttande.  Jag däremot har ett stort behov av att bearbeta vad jag går igenom med ord, men jag har fått hitta andra vägar, att skriva hjälper. Om jobbiga tankar får komma ut ur min hjärna får de inte lika mycket makt. Att hitta andra med samma sjukdom har varit ett enormt stöd, att veta att man inte är ensam, en plats där man blir förstådd – på riktigt.

Allt är inte dåligt. Alla de där småsakerna som jag bekymrade mig om tidigare är som bortblåsta. Jobbet stressar mig inte längre, det är bara jobb. Jag tackar ja till roliga saker, och nej till sånt jag inte vill. Jag bekymrar mig inte så mycket om att vara duktig, att vara andra till lags, på nåt sätt är jag mer fri! Jag tar hand om mig själv mer och jag är piggare och starkare än de flesta omkring mig. Jag skrattar ofta och mycket. Att skämta om jobbiga saker hjälper mig att få distans, att inte gräva ner mig. Och många av sakerna är ju helt absurt roliga; som den där post-it lappen. Eller när det gick upp för mig att jag var tvungen att lämna avföringsprov, eller när jag av olyckshändelse började flörta med den manlige sjuksköterskan i blodprovsmottagningen.

Det har gått ett år sen det hela rullade igång, och jag börjar landa i detta som nu är det “nya normala”. Oavsett hur det går kommer jag någon dag att dö, det gäller oss alla. Men samtidigt, i ett annat ögonblick på samma gång ligger jag nyförlöst på BB och tittar på min dotter för första gången, och i ett annat ögonblick träffar jag min sambo för första gången, på den där nattklubben som vi båda av en slump hade blivit meddragna till. Jag är 10 år och min katt har precis fått kattungar i min säng, tre små perfekta varelser, långt mer värda än en förstörd madrass. Vi kan inte nå ögonblicken annat än genom våra minnen, men de finns där, för alltid. So it goes.

Min berättelse: Eleonore, 32 år, Reykjavík

Jag lyckas aldrig fly…

Jag är ingen talare och har svårt att uttrycka mig i ord. Jag tänker inte lägga fokus på symtomen för PSC -För enligt mig är allting sant som står att läsa.
PSC suger!
Jag tänker istället berätta om när jag blev sjuk, hur det påverkat mitt psyke och hur jag gjorde allt i min värld för att fly ifrån det.

Min familj och mina vänner tror att jag reste för att jag ville resa, och ja jag ville resa och jag ville flytta härifrån -Men ännu mera ville jag fly! Precis som ett djur som är döende som gärna drar sig undan för att få dö ifred.

Varje dag fick jag ett anfall som började i ryggen och som kröp fram till revbenen. Jag lade mig ner och krampade och kände hur saliven började rinna. När smärtan lagt sig lite sprang jag till badrummet och hängde över handfatet och lät saliven rinna ut. Jag visste att när saliven slutade rinna så var det bara ett fåtal minuter till innan smärtan äntligen var över.

Jag berättade självklart om detta för läkarna, dom svarade
”-Konstigt!” och dom hade ju trots sina små hjärnor helt rätt för visst var det just konstigt.

Efter mängder av läkarbesök, röntgen osv och efter olika svar från olika läkare (sned rygg och jag växte för snabbt) så konstaterades det att jag var ”frisk”. Jag var 18-19 år gammal och jag var helt förstörd. Jag tröttnade på vården och deras inkompetenta sätt att bemöta en 18-åring vars organ kändes som en blöt handduk som vridits om inuti kroppen.

När jag var 20-21 så jag nog, det var december, svinkallt och olidligt. Jag tog en enkel biljett till Nya Zeeland och försökte fly från allt ont i livet.

Naturen där var helt sagolik. Jag tror att jag vandrade 50 mil med mitt tält därnere, avskärmad från resten av världen. På min drömplats. Min fristad. Jag stod långt uppe på bergskedjorna på klipporna, 2700 meter över havet och tittade ut över havskusten, jag tittade ner för de nästan 3 kilometer branta berget och tänkte att OM jag dör här, då dör jag i alla fall lycklig!

I mars började klådan. Jag drack mängder av alkohol under den här tiden nästintill varje dag. Jag förstod själv att levern inte tyckte om det. Jag var ung och levde livet. Jag drack bort min trötthet, min klåda, dock inte mina gallkramper… men jag försökte. Alla andra 20-åringar njöt av livet så varför skulle inte jag få göra det? Vi vet väl alla hur svårt det är att acceptera att man inte mår bra. Men det var lättare för mig att må bra på en plats där alla var glada.

När sommaren började närma sig Sverige så flög jag hem för att träffa min familj, jag blev dock inte långvarig. Jag märkte snabbt att jag inte hade lika mycket att göra här hemma och då började tankarna igen fara till att jag inte mådde bra. När jag var var utomlands så glömde jag bort det för jag njöt av livet för mycket för att ens tänka på det.

Jag var hemma några månader men sedan fick jag nog. Jag var på en väldigt dålig plats i mitt sinne, jag flydde ifrån allt, tog en enkel biljett till Malta i september. Direkt när mitt sinne började falla på plats och jag kände av kroppen igen så fick jag åka någon annanstans.

Jag åkte till Gran Canaria istället, fy fan vad jag njöt av livet. Solen, det blåa havet. Vindarna från Afrika. Jag ler bara jag tänker på det, men verkligheten kom ifatt mig även där.

Då fick det bli att fly igen, Filippinerna nästa. Jag försökte göra om allting igen, går det inte att dricka bort så går det att springa tillräckligt snabbt. Ett halvt år senare fick jag nog för då kom panikattackerna. Jag hade försökt allt, hade inte min pappa predikat om hur farligt droger kan vara hade jag nog försökt knarka bort det också.

Efter att ha njutit av dessa underbara ställen var det dags att åka hem och bara tanken på att återvända till Sverige gjorde mig gråtfärdig.

Väl hemma så var sjukvården lika inkompetenta som sist och jag ångrade att jag inte hade stannat kvar på det där jävla berget i Nya Zeeland. Där slapp jag i alla fall vara arg! Jag kommer ihåg att jag ringde till sjukhuset och berättade att jag var så jävla trött att jag inte tog mig upp ur sängen, bokstavligt talat.

”-Har du provat att motionera lite mera?” svarade hon

”-Tack för tipset” svarade jag och lade på luren.

Efter många månader så fick mina föräldrar nog och släpade in mig igen, när dom väl upptäckte mina levervärden så var bollen i rullning. Remiss till specialist sjukvård och så var pratet om levertransplantation igång innan jag ens hade uppfattat vad fan det var som hände.

”-AIH/PSC” sa dom

”-Vad är det för nått?” funderade jag, men snart skulle jag få reda på det och insåg att dom där jävla bokstäverna hade följt med mig världen runt i min flykt.

Idag är det strax över två år sedan jag fick diagnosen PSC och mitt liv har splittrats totalt, tröttheten går inte att beskriva. Folk frågar om jag är trött? Jag svarar JA och dom kontrar med ”-Det är jag också”. NEJ det är du inte, du är bara inte utvilad idag, det är tre år sedan jag var utvilad och då blir man trött.

Nu är det andra gången jag är på bedömning för levertransplantation. Jag kan inte låta bli att tänka -Vet dom vad dom gör den här gången? Eller leker dom med mitt liv?

Under dessa två år så har jag tänkt fly igen, men jag har inte haft tid, jag har haft provtagningar eller varit på läkarbesök varenda vecka i två års tid.

Jag har varit en person med ett strakt psyke men nu är jag knäckt. Det känns som om att varje gång man tar sig en liten bit uppåt, så sparkar något undan benen igen, för att någon sedan skall sparka undan fötterna, jag har inte nått den där gränsen än -Men jag vet att dagen kommer då man inte försöker ta sig upp längre! Hur klarar man det? Det gör inte jag, inte själv i alla fall.

Läkarna säger att det enda botemedlet är transplantation. När den enda boten är en transplantation så borde det förklara vilken svår sjukdom PSC är. Ett piller är ett botemedel, en transplantation förändrar hela ens liv. En 50/50 chansning på att bli bättre eller sämre, med livet som insats. Jag vet ärligt inte vad jag skall tycka, det är som att välja mellan pest eller kolera, jag vill inte ha något!

Efter allt man varit med om är det lätt att fastna i mörka tankar, man undrar vilken statistik man skall hamna i om man blir transplanterad. 8 av 10 lever efter fem år och 1 av dom 8 som får ett hyfsat bra liv efteråt. Eller blir man 1 av de 2 som aldrig får se sin familj igen? Jag gråter bara jag tänker på att jag aldrig får se mina katter igen. Vill inte ens tänka tanken att aldrig se min familj igen.

Jag försöker se det positiva, hur svårt det än är så måste man försöka. När man själv ger upp att kämpa så spelar det ingen roll vilken sjukdom man har för den kommer äta upp en inifrån och ut.

Under min flykt fick jag se mycket av livet. Vad livet har att erbjuda och hur underbart livet kan vara.

Innan jag somnar så är det sista jag tänker, att en dag, transplanterar och lyckad eller transplanterad och misslyckad, så ska jag stå högt uppe på mitt nästan 3 kilometer höga berg igen men armarna som vingar och skrika vad jag tycker om våran odrägliga sjukdom eller av glädjen av hur glad jag är att få chansen att leva.

Jag lyckas aldrig fly!

Min berättelse: Marcus Bergström, 25 år, Karlshamn

 

Älskade vardag…

”18 augusti 2004, klockan 06:55 …jag sitter alltså ensam på en sjukhussäng, i en korridor på Kirurgen 2 vid Norrlands Universitetssjukhus(NUS), genom glasdörrarna ser jag ironiskt nog BB-avdelningen där min son föddes för bara några ynka månader sedan. Dessa värdefulla månader, där tiden är så dyrbar med en bebis som växer och gör framsteg hela tiden, den tiden har istället varit fylld av smärta och ovisshet i stället för närvaro med mitt barn. En tillvaro kantad av konstanta gallanfall, alltid nattetid, alltid obehagligt smärtsamt, alltid lika oberäkneligt, bara timmar att härda ut.
Här sitter jag nu och är tillsagd att byta om till op-skjorta och fula trosor. Nu skall galljäveln ut och sedan är allt över. 
Jag skall strax få lugnande och och gud vet att det behövs! Skakar av rädsla och ångest. Är rädd, panikslagen. Narkos, operation… Detta händer inte mig! Och ändå är det precis det som det gör.
Jag vill inte dö.
Vill vara hemma hos min lilla son. Hemma i trygghet…”

Min text kommer bli lång, för det går inte att fånga nyanserna om jag inte får berätta på mitt sätt. Jag kan berätta glatt, enkelt och humoristiskt men det ger inte en rättvis bild av hur min verklighet har varit. Den har inte varit lätt och enkel, den har varit tuff, det har varit mörker och det är kanske just det som gör att jag, så här många år senare, kan se så ljust på det hela.

Citatet ovan är från min dagbok som jag satt och skrev med en lila penna och darrande händer när min son bara var tre månader gammal. Och det är just HÄR min berättelse börjar om hur min resa varit, där PSC (Primär skleroserande cholangit) varit en skugga i bakgrunden, en irriterande blixt rakt i mitt synfält och stundtals precis hela mitt liv.

Varje resa är unik och jag tror det finns något att lära av och ta del av andra människors upplevelser. Det finns något att hämta från oss alla och envar. Min berättelse ger inga svar, den ger bara perspektiv, ett synsätt av många. Jag är bara en människa.

Jag diagnostiserades med Ulcerös Colit med buller och bång mitt i vintern 1995. Jag hade just flyttat in till en bostadsrätt på Ålidhem och man höll just på bygga på ytterligare en våning ovanför min. Det var december och jag låg och skakade av köld i min vackra alkov och var just då väldigt sjuk på grund av mitt första rejäla skov av coliten. Utanför min dörr i trapphuset kunde man skymta stjärnorna eftersom tak saknades och diagnosen jag just fått brydde jag mig föga om. Jag pluggade på Umeå Universitet och hade fullt upp med att leva mitt 20-nånting liv. Jag var enbart tacksam för att det visat sig att jag ”bara” hade Ulcerös Colit och inte cancer (som jag varit övertygad om!). Det skulle krävas mer än en tarmsjukdom för att knäcka mig bestämde jag.

Runt milleniumskiftet började min läkare på vårdcentralen begära blodprover på mig, eftersom han noterat ett avvikande levervärde, efter flera omtagningar men med ett envist förhöjt värde bad han mig ta med mig det och informera min läkare uppe på Medicinmottagningen på NUS. Plikttroget gjorde jag som jag blev tillsagd. Min medicinläkare var en fantastisk man, han gillade att jag var vetgirig och han visst att jag alltid skulle komma med frågor och funderingar inför mina återbesök. Det här levervärdet som jag informerade om berättade han att det kunde vara kopplat till en leversjukdom som var förknippat med Ulcerös Colit och att man från och med då skulle fortsätta ha koll på det värdet.

Jag hade bara några få totala skov där runt -95/96 annars var coliten en väldigt lugn och medgörlig historia. I övrigt utbildade jag mig till beteendevetare och läste även in undersköterska. Inget dramatiskt hände förrän jag blev gravid 2003.

Hejdå gallan, smärtor och NU skall livet som mamma börja…

Alla kvinnor som genomgått en graviditet (ja, även män som gått vid en gravid kvinnas sida) vet att under en graviditet då är nästan allt konstigt som händer med kroppen ”helt normalt”. Att hälla i sig apelsinjuice mitt i natten, att känna doften av kryddnejlika från ketchup så till den milda grad att man kräks av nya superluktsinnet, att ha klåda, må illa och att vara trött -Det är helt normalt och bortviftas av vården.

Efter julhelgen det året åkte min bror med familj tillbaka till Schweiz och samma natt som dom lämnade Umeå vaknade jag av en fruktansvärd smärta högt uppe i buken… nånstans! Det var en fullkomligt bisarr smärta, det kändes som att jag inte kunde andas, som att jag hade ett jätte tight brett bälte över magen, ganska högt uppe. Jag vankade omkring och försökte identifiera smärtan men det gick inte att tänka rationellt, andas kunde jag göra om jag ställde mig på alla fyra så att trycket från gravidbulan lättade. Ståendes i den positionen i köket ringde jag till sjukvårdsrådgivningen.

Första frågan jag fick var givetvis ”-Hur mår barnet?”

Jag var rädd, hade ont och var yrvaken och fräste ”-Men inte vet JAG!” Jag försökte hålla mig lugn och kunde förklara att det inte handlade om barnet, det handlade om MiG och att något var väldigt fel. På nåder fick jag grönt ljus att åka in till förlossningen (dit alla gravida hänvisades oavsett orsak).

Väl där kontrollerades barnet i första hand och mitt blodtryck och man säkerställde att det inte var frågan om ”förlossning”. Efter några timmar släppte långsamt det onda. Jag fick gå hem och fick med mig ett recept på Novaluzid. Läkaren förklarade för mig att halsbränna var väldigt vanligt för gravida kvinnor. Jag hade då arbetat på apotek i några år och jag visste att den smärta jag upplevt den natten omöjligt skulle botas av antiacida.

Någon vecka senare drog jag och sambon iväg till Ikea som på den tiden låg 25 mil från Umeå. Efter en intensiv och tung och lång shoppingdag påbörjade vi hemfärden, vi hann inte långt innan smärtan än en gång lamslog mig. Sambon var lite fundersam på hur det stod till men jag bet ihop och sa att han skulle fokusera på att ta oss till Umeå. Jag fick veva ner sätet för att kunna ”veckla ut” mig lite, och jag andades för att överleva. I Örnsköldsvik bad jag honom stanna bilen längst E4:an. Jag vräkte mig ut och i snömodden längst vägkanten stod jag på alla fyra och bara andades. Jag var helt slut i kroppen och vi valde att åka in till vänner som bor i den staden.

Jag fick dricka vatten, gå på toaletten och sedan kändes det som att det nog skulle gå att åka vidare. Alla, utom jag, tyckte givetvis att vi skulle åka till akuten i Ö-vik. Jag ville bara hem. Vi hann bara ut på E4:an innan smärtan vred om hela min kropp. Det är de längsta mil jag någonsin åkt bil. Min sambo ville få ringa ambulans, men jag vägrade -112 ringer man om man blöder eller är döende tyckte jag.

Med en Volvo fullproppad med Ikea-kassar styrde vi raka spåret mot förlossningen vid NUS, Umeå. Där kontrollerades barnet och man ville veta om det var förlossning på gång. Ingen lyssnade på det jag sade -För jag kände tydligt att det inte hade något med barnet eller graviditeten att göra, jag hade inte en enda tanke på missfall, jag kände att det var något i min kropp som inte var som det skulle. Efter 25 mil och åtta timmars vidrig smärta kräktes jag. Tillslut kom en manlig läkare och ställde sig med armarna i kors och tittade på mig.

Han förklarade att OM jag ville ha smärtstillande så skulle ju det innebära att dom blev tvungen att lägga in mig. Jag kände mig fruktansvärt dum, egoistisk och väldigt skamsen när jag stod på mig om att jag verkligen ville ha hjälp mot smärtan. Läkaren förklarade, väldigt surt, att i så fall fick jag väl lov att läggas in. Han förklarade också att skulle det vara smärtlindring så skulle dom minsann ta prover på mig också -Vilket jag tyckte var på tiden… För ingen brydde sig om MiG, man brydde sig om barnet och graviditeten och det var en lite läskig upplevelse.

Dagen efter lät det lite annorlunda, då hade provsvaren kommit tillsammans med klåda under fotsulorna. Mina lever- och gallprover såg inte bra ut utan jag skickades direkt på ultraljud av gallan. Där kunde man konstatera att jag hade en gallsten och förmodligen grus i gallgångarna för dom var otydliga. Men gallsten -Det var en helt normal komplikation vid graviditet och således inget att jaga upp sig över.

De resterande månaderna fram tills maj när min son slutligen föddes blev en tung och tuff tid. Jag fick flera anfall, åkte eller gick själv till förlossningen, fick smärtlindring, fick vänta, kontroll av barnet och sedan fick jag gå hem. Planen var att operera bort gallan postpartum.

Min första tid som mamma är inga ljusa minnen, förstå mig rätt, jag älskade min son, han var fantastisk från första sekunden. Men smärtorna haglade tätt, på nätterna satt jag uppe med en bröstpump och kände mig som en kossa som mjölkades. Detta gjorde jag för att det alltid skulle finnas mjölk till honom OM jag själv var tvungen att åka in på sjukhuset. Vi flyttade till ett hus och jag satt mest i soffan med min bebis i famnen och funderade på vilken fullkomligt galen tillvaro livet plötsligt blivit.

Så är vi tillbaka där jag började min berättelse, gallan opererades bort, jag var överlycklig för NU skulle jag äntligen få vara mamma, en glad mamma som inte var präglad av smärta och vakna nätter pågrund av gallkramper!

För sonen, han sov så gott om natten.

Reklamation av operation? -Jag har ju ändå ont!

Amningen slogs ut av narkosen, jag fick hjälp och råd via BB hur jag skulle få igång den igen, jag kämpade dygnet runt med pumpen och lyckades få igång systemet -För jag kände mig redan som en kass mamma som missat så mycket. Amningen blev otroligt viktigt för mig att tjura igång.

Det var inga problem att tjura sig igenom den pärsen, för nu skulle ju dom där nätterna med smärta vara över… Så när det kom tillbaka ringde jag kirurgen en aning rädd och frustrerad. Jag fick också klart för mig att operationen inte varit helt okomplicerad, mitt blodtryck hade varit ett problem och dom hade inte lyckats röntga gallgångarna under operationen för det hade varit så ”tätt”.

Därför skickades jag på Magnetkameraundersökning (MR) för undersökning av levern och fick efter några veckor ett brev i brevlådan från kirurgen att jag hade alla tecken på att ha Primär skleroserande cholangit och att jag skulle skickas över till Medicinmottagningen för vidare behandling.

Då flippade jag ur, jag fick ett brev i min hand med en diagnos som jag inte kunde uttala, jag stängde av mina känslor, blev rationell och började söka information. Det var bara elände att läsa, överlevnad 8-12 år, transplantation den enda kurativa åtgärden, stor risk för cancer.

Det enda jag kände var en innerlig förtvivlan, skulle mitt barn ens hinna få ett minnesfragment av mig? Skulle jag dö innan han ens var gammal nog att komma ihåg mig? Och varför hände detta mig?! Kunde det inte vara nog?

Via GastroTeam, Medicinmottagningen, NUS fick jag hjälp och fick träffa min läkare. Leverbiopsi gjordes och jag grät av ångest. Min läkare sade att det bara var att vänta och se vad som skulle hända. Han ville låta tiden ha sin gång innan han spikade någon diagnos och någon information om PSC fick jag inte.

Så jag körde en struts -Stängde av, tänkte inte på saken utan levde i ett nu som krävde all min kraft.

Jag var mamma, jag fick skratta och berätta egna sagor för mitt barn och jag njöt av varje sekund jag fick med honom. Jag hade milda gallanfall men inget jag orkade fundera över. När min son var 2 år uppdagades det att han hade ett medfött hjärtfel som var tvungen att opereras i Göteborg. Jag och hans pappa separerade samtidigt gjorde jag karriär och jobbade på nätterna för att hinna med mitt arbete. Jag såg min son genomgå öppen thoraxkirurgi och få hela sitt liv tillbaka, jag gick in i väggen så att det sjöng om det (total utmattning utan depression) -Men ett år efter sonens operation och mitt eget besök i väggen var jag tillbaka på mitt jobb på heltid, sonen hade en normal tillvaro och vi var äntligen ”ute ur mörkret”.

Dagis, jobb, vanliga middagar med korv och makaroner blev den absoluta glädjen i mitt liv. Att kunna köra bil igen efter utmattningen var en triumf och att se sonen växa och börja orka var verkligen äkta glädje. Vardag, äntligen!

PSC-loopen…

Hösten 2010 hände det något igen. Det var nästan exakt ett år efter sonens hjärtoperation. Jag mådde väldigt dåligt. Jag var trött, orkeslös, mådde illa. Det var inget konkret, ingen smärta bara en känsla av att något var fel. Jag ringde min mamma och berättade hur jag mådde och hon kommenderade mig till akuten OCH hon följde med som sällskap. Hon tyckte att jag var gul.

Jag hade höga levervärden och jag blev inlagd. Det var en enorm stress som ensamstående mamma att bli inlagd och ordna ”logistiken” hemma. När jag vaknade upp på avdelningen dagen efter kom en sköterska och småpratade med mig medan hon tog prover.

”-Jaha, du har PSC….” sa hon och min hjärna började arbeta för högtryck. PSC?! Läkarna hade ju liksom inte ”spikat” diagnosen 2004 utan bara sagt att det ”verkade” vara det men att det bara var att avvakta?! Vad visste denna sköterska som JAG inte visste?! Hon fortsatte:

”-Står du i transplantationskö nu då?!”

Jag var nyvaken, jag hade inte fått prata med en läkare om vad dom tänkte, jag visste bara att jag hade höga levervärden. Jag blev så fruktansvärt rädd av frågan för det var ju faktiskt något jag helt hade förträngt dom senaste sex åren. Nu var det verklighet.

Hennes småprat och frågan var omtänksamhet från hennes sida men det var en iskall dusch för mig och tog mig hårt. Läkarna konstaterade lite svävande att det med största sannolikhet handlade om att PSC var aktiv och att det försämrats. Jag fick remiss till MR och sedan fick jag åka hem.

Hemma gick tankarna på högvarv. Vad innebar detta? Vad stod det om PSC på nätet? Överlevnad 8-12 år efter diagnos -Innebar det att jag hade mellan 2- 6 år kvar att leva OM diagnosen var ett faktum 2004? Jag sökte information och all information jag fann bekräftade givetvis mina destruktiva, rädda tankar.

November och december 2010 blev förskräckliga. Jag var förkyld, jag fick åtta munsår samtidigt, jag kände mig sjuk och sänkt. Jag kämpade och jobbade men hela min kropp strejkade. Jag fick en öroninflammation som krävde flera akuta besök och två antibiotikakurer och lagom till nyårsafton var jag inlagd på sjukhuset igen -Med gallkramp och höga levervärden.

Jag fick permission över nyårsafton, som firades hos mina föräldrar. Min son var hos sin pappa men dom kom också till mina föräldrar så att jag fick vara med min pojke. Jag var en trött, grå mamma och bara ville sova, livrädd och tänkte att snart är jag död.

Mellan 2011-2015 var sjukdomen väldigt aktiv och mitt liv kändes som en eländig loop som bara upprepade sig gång på gång. Jag jobbade som en idiot, ville kompensera all frånvaro när jag väl var på plats, sedan kom kramperna tillbaka, remiss till MR, invänta svar, remiss för kirurgiskt ingrepp ERCP med vidgning av gallgångarna, vänta på tid för ingrepp vilket gjorde att kramperna hann komma tätare och jag bli mer och mer dålig och sänkt, göra ERCP, komplikationer i form av pankreasretningar, inflammerade gallgångar, sår i magsäcken. Återhämtning och så på jobbet igen och springa och liksom försöka förtränga allt som hade hänt.

Jag var glad och positiv när jag fick återvända på jobbet, jag var ett vrak hemma som behövde vila, jag gjorde mitt bästa för att min son inte skulle påverkas, jag bet ihop och gav all min kraft till honom och jobbet.

Jag tror det är ytterst få som riktigt förstått hur svår tid detta varit. Det är inte en sjukdom som syns utanpå, den syns bara innanför hemmets fyra väggar. När man ligger utslagen efter smärtor, när man går med feber och molande värk. När man knappt orkar gå till soprummet med soporna efter ännu en pankreatit. Jag uppskattade att göra mig i ordning och komma hemifrån, det blev som att få kliva UT ur den sjuka verkligheten och få lite flykt i det ”normala livet”. Därför var frustrationen och sorgen total när loppen började om, igen och igen.

Det har varit mina föräldrar som hjälp mig -Med ALLT! Jag och min son har otaliga gånger fått flytta in i deras hus och bo där i perioder, så att jag har kunnat fokusera på att bli frisk.  Det är dom som har fått hämta, skjutsa och sitta med mig på sjukhuset. Det är dom som blivit min sons räddning. Det är dom som fått bära mig så många gånger trots att jag är vuxen. Det finns inte ord som räcker för att beskriva den kärlek och tacksamhet jag känner för deras omsorg.

Jag har varit fruktansvärt sjuk men det är min son, viljan att vara en närvarande mamma som fått mig att om och om orka resa mig. Återerövra vardagen, hjälpa honom med läxorna, finnas nära, finnas hemma. Viljan att jag och mitt barn skall ha en egen fungerande vardag där  jag kunnat ta hand om OSS -Själv utan hjälp.

Alltid trött. Men hemma. Levande. Det är allt.

Hur har jag hanterat loppen?

Då jag levt länge med denna diagnos, har jag hunnit gå igenom alla känslor ett antal varv. Jag har också låtit mig själv göra det och det har gett mig ett lugn. Jag vet att det kan vara fruktansvärt tungt men jag vet också att jag repar mig och kommer igen. Jag tror på min egen förmåga och jag tror på att lyssna på min kropp och vad jag behöver. Jag tror på att säga NEJ. Jag tror på att be om hjälp. Jag tror på att våga berätta och prata om hur det egentligen är.

Jag tror på att se på mig själv med lite vänliga ögon och med kärlek, för jag har haft sådant förakt mot mig själv, mot min sjuka kropp, jag har varit arg, jag har varit frustrerad och förbannad, jag har varit rädd, jag har känt mig ensam, jag har rasat över det faktum att jag har den här sjukdomen.

Jag har landat i att det är okej.

Jag har accepterat och jag får lov att acceptera det igen, och jag vet att det kommer perioder då det bara är att ”gilla läget”.

Jag har insett att det är jag som måste lyssna på min kropp och ta fighten för min hälsa, för det gör inte vården, försäkringskassan, arbetsgivare, vänner eller bekanta. Dom kan åtgärda akuta problem men dom kan inte hjälpa med alla aspekter som livet omfattar.

Jag har aldrig mått bra av att mötas av ömkande eller människor som tyckt synd om mig, för det ger mig ingen kraft, det får mig att känna mig sjuk -Det tillför inte mig något gott.

Jag har absolut fått förändra mitt liv från kärnan, jag är summan av mina erfarenheter och jag är tacksam för det (konstigt nog!).

Jag tror orubbligt på framtiden.

För att hantera känslor…

För mig har rädslan och ovissheten varit det absolut svåraste att hantera. Ingen läkare har sagt ett ord om prognos eller framtid, utan det är bara att avvakta, vänta och se. Det är en konstant ovisshet kring dagsform, det är otroligt svårt att planera saker när PSC är aktiv. Jag är mästare på att planera om, improvisera och jag har lärt mig att det inte är givet att kunna delta på födelsedagskalas, bröllop eller begravningar. Detta har gjort att jag älskar vardagen.

Det är en konstant oro för ekonomin, för jobbet och hur man skall klara försörjningen – Jag kan bara tacka min familj för att jag går runt.

Det är den mörka oron för cancer och transplantation och det är vetskapen om organbrist. Från början var min tröst att jag alltid kunde få en ny lever, tills jag insåg att det är inte givet att det går att skramla fram en matchning i tid -Man kan faktiskt dö i väntan på en ny lever.

I grund och botten är det dock rädslan att dö som varit den största för mig.

Så jag har skrivit en bok till min son. En bok till honom med allt det jag vill att han skall veta, om livet, om kärleken, om friheten, om vem jag är, om döden och om mina drömmar och önskningar för honom. Jag vill veta att OM någon händer, så kan han få en djupare bild av sin mamma än den där som alltid behöver vila.

Jag har skrivit brev till min bror, till min mor och till min far, som finns i min dator men framför allt har jag varit tydlig med att berätta om min tacksamhet och kärlek till min familj.

Jag har skrivit vita arkivet för att inte efterlämna massa frågor och funderingar på hur jag vill ha det.

Jag har sagt JA till organdonation för det valet är mitt och ingen annans.

Jag är lugn eftersom jag vågat konfrontera mina känslor inför döden -Istället för att ignorera och pressa undan dom har jag satt mig ner skrivit och gjort något konkret.

Framtiden…

När jag hade bearbetat alla mina känslor, skrivit mina brev, pratat med präst, pratat med kurator och när jag hade samlat på mig relevant fakta om PSC så blev det rätt hanterbart. Det är en verklighet att hantera som inte hjälps av ”rätt attityd” eller positivt tänkande -När det är som värst är det bara att hänga med.

Jag gjorde min sista ERCP 2015 (jag har gjort totalt sju). Jag har ofta feber, jag är trött, jag har en konstant molande värk MEN mina levervärden är fina. Jag har 100% leverfunktion trots allt jag varit med om. Jag är inte döende.

När PSC blev lugn blev jag deprimerad. Jag började starkt ifrågasätta livet och hur det är tänkt att vi skall spendera våra dagar. Jag började söka svar på vad som var viktigt för mig. Hur skall jag arbeta för att hålla bättre, inte utsättas för stress, få ha en regelbunden tillvaro (är en absolut skalman!).

Jag kände en stor sorg över alla år som bara runnit iväg av där det bara varit sjukdom, återhämtning, jobb, börja om med kramper.

Jag kände (känner) dåligt samvete över hur tråkigt och fjuttigt liv jag erbjuder min son, inga resor, inga häftiga aktiviteter, utan en tillvaro där jag varit (är) trött, behöver vila.

Jag ville förändra, i stället för att vara en passiv passagerare kände jag ett starkt behov att känna att jag rör mig framåt.

Jag bad om hjälp via arbetsgivare, läkare och försäkringskassan att få pröva helt nytt arbete. Jag konstaterar att jag mår bra av att inte arbeta heltid -Men det beslutet är mitt! Vill jag inte jobba heltid utan istället satsa på min hälsa är det jag som betalar. Utifrån försäkringskassans nya regler har jag inte rätt till sjukskrivning eller sjukersättning.

Jag har sagt upp mig från mitt gamla jobb och arbetar idag med det jag tycker om -Det gör att jag känner mig frisk, stark och jag har dessutom väldigt roligt. Ekonomiskt är det en mardröm men å andra sidan känner jag mig väldigt frisk och sund istället för rädd och sjuk.

Jag har idag ingen ersättning från försäkringskassan, för i den kontakten handlar allt om ”hur sjuk jag är”, jag vill fokusera på hur frisk jag är. Det är mitt val, ingen annans. Det blir något sjukt i den dialogen och snurren och jag kände att jag ville få börja om från ”noll” och bygga upp något hållbart för mig.

Jag och min son har börjat träna tillsammans på gym, vi är båda kreativa och vi sitter ofta tillsammans och ritar. Vi har en katt och vi har ett hem som är vårt. Min dröm är att göra en resa med honom till solen, bara han och jag! Jag må vara trött, men jag ÄR verkligen en närvarande förälder och jag gör mitt allra bästa för att hans uppväxt skall vara normal, han har aldrig känt ansvar för mig när jag legat med kramper och det är något jag är otroligt stolt över som mamma!

PSC Sverige…

2012 började jag skriva öppet om PSC i min blogg ”Fröken Krass”, under åren har det trillat in mail från andra i Sverige med samma diagnos. Alltid människor som med kärlek tackat för att jag gett dom lite ”hopp om liv” trots diagnos. Det gav (och ger) mig en enorm glädje att något så litet faktiskt kunde betyda så mycket för en helt främmande människa.

Jag hade mycket kontakt med en man med samma diagnos, vi mailade och vi pratade om hur konstigt livet är för oss med denna diagnos. Det var en befrielse och en gåva att få prata med någon som förstod situationen. Vi konstaterade att det saknades ett forum för oss med denna sjukdom.

Att googla PSC är fruktansvärt, man hittar direkt det där som man inte skall läsa. Död, cancer, transplantation -Man blir ju livrädd! Det var ju exakt det jag själv sprang på när jag fick diagnosen för många år sedan. Därför skapade jag facebookgruppen PSCSverige i mars 2016 -Jag kommer alltid att vara glad att jag gjorde det, för där finns kunskap, erfarenhet, kärlek och förståelse. Där finns en gemenskap och värme i något som är mörkt och tillsammans kan vi faktiskt skämta och skratta mitt i allvaret -Det är styrka och det ger kraft!

Jag vill göra något gott av min resa. Den har inte varit lätt, den har varit galet tung och mörk men viljan att komma igen har alltid varit starkare. Viljan att göra gott, kunna skriva ett blogginlägg och visa att det vänt har varit en livlina för mig.

Min vilja är att sprida kunskap, fakta och information om PSC, att bidra till förbättringar för oss patienter -Jag jobbar 120% ideellt det är värt varenda sekund och ger allt en djupare mening för mig.

Jag kanske kan finnas där för någon som just fått diagnosen? Någon som sitter där i en sjukhussäng, lika livrädd som jag var 2004. Jag kan finnas där och bara lyssna -Med dagens teknik kan ett stöd vara nära, som att få hålla någon i handen när det är som allra mörkast.

Min berättelse: Anna Holgersson, 44 år, Umeå

 

 

En diagnos kan vara det man behöver för att verkligen börja leva

PSC, Ulcerös Colit, cancer, levertransplanterad och allmänt förvirrad…

Om man börjar googla på cancer i samband med PSC så får man väldigt snabbt en mycket mörk bild och hoppet känns väldigt långt borta, därför vill jag gärna berätta min historia för att ingjuta lite hopp för de fåtal som riskerar att drabbas.

Detta är min berättelse om hur jag valt att bemöta min situation, kanske har du reagerat helt annorlunda på din sjukdom och kanske är dina symtom helt olika mina.

Så hur skall man berätta om det som varit en så stor del av ens liv under 10-15 år? Det finns material till en hel bok. Det känns som att det skulle bli en väldigt tråkig bok så att skriva en text med bara några få tecken och ändå få med alla detaljer som kan vara av intresse för er andra som är drabbade är svårt. Under min uppväxt var inte läxor och att plugga med på min tio-i-topp lista (misstänker att flera redan känner igen sig här!) och det gör ju inte denna uppgift lättare.

Så jag ber redan här om ursäkt för min bristande förmåga att uttrycka min i skrift. Då just min berättelse är ganska lång och till viss del mörk vill jag tydligt påpeka att en bok om allt det positiva som hänt under samma period skulle bli en ännu längre berättelse och troligen ganska rolig också. Nu skulle dock detta handla om PSC och ni som själva levt med sjukdomen ett tag vet hur svårt det är att sätta ord på alla känslor och att det nästan vid varje vårdtillfälle finns en historia att berätta. Jag har försökt hålla texten kort, men det gick så där…

En rolig historia från ett sjukhusbesök bjuder jag dock på – Efter en promenad i en sjukhuskorridor kom jag in till min sal, i min säng låg en för mig okänd man och läste min tidning. Han såg ut att ha det väldigt mysigt där han låg och läste samtidigt hade han också hittat min påse med godis. Han hälsade mig välkommen till Stockholm och beklagade sig över dom höga hyrorna. Vi befann oss på sjukhuset i Kristianstad. Mannen var väldigt förvirrad och hade gått fel, jag lät honom ta med sig godiset när han gick till sin sal.

Jag har fått träffa så oerhört många människor och fått höra deras livshistorier, jag har fått uppleva gamla bekanta som återigen börjat höra av sig för att visa sitt stöd, jag har även upplevt att några slutat höra av sig.

Självklart skall alla våra hjältar som jobbar på våra vårdinrättningar nämnas.

Jag kommer lägga in lite tips och allmänna reflektioner efter min berättelse, så om ni inte orkar läsa berättelsen kan ni gärna kolla in eftertexten.

Första symtomen 2005 – 2010 Första känslan av att inte bli trodd

Någon gång under denna tid började jag allt oftare må illa och då ofta i samband med att jag ätit och druckit gott. Jag tror till en början att jag helt enkelt mår illa av alkoholintaget och minskar på detta men då jag efter att endast druckit en öl kvällen innan vaknar upp med en känsla av att vara kraftigt ”bakis” börjar min fru fundera på andra orsaker.

Då jag ätit jordnötter till ölen börjar vi ana att jag drabbats av allergi. Jag slutar helt med nötter och mår snart lite bättre men drabbas efter ett tag av ett par nya skov -Vi konstaterar att jag vid dessa tillfällen ätit äpplen och jag slutar alltså även att äta dessa.

Jag kontaktade min vårdcentral för en allergiutredning som sedan visade att jag inte led av någon allergi.

Efter ytterligare några skov av buksmärtor och där värken även började stråla ut i ryggen kontaktade jag åter vårdcentralen. Läkaren började nu misstänka att jag hade gallbesvär och prover togs. Resultatet visade på något förhöjda levervärden men läkaren trodde att det berodde på att jag druckit kaffe och förklarade att jag var fullt frisk.

Någonstans här i min berättelse kommer vi till hur jag fungerar som person, jag är väldigt envis. Jag fortsätter mitt liv som vanligt men med den lilla detaljen att jag upptäcker att om jag trycker fingrarna i halsen tills jag kastar upp när jag mår dåligt, så lättare det onda. Vid något sådant tillfälle kollapsar jag dock och min fru blir tvungen att tillkalla ambulans. Väl på akuten så frisknar jag till och blir hänvisad till min vårdcentral igen.

Under hela den här perioden i livet jobbade jag heltid och jag hade även fullt upp med vissa ledaruppdrag, så jag upplevde det som slöseri med tid att besöka en läkare som ändå ansåg mig vara frisk.

En lördag blev det dock ett besök till akuten, då jag hade feber och ont i bröstet, början till lunginflammation blev diagnosen. Efter några dagar hemma ringde sjukhuset upp mig och säger att dom hittat bakterier i mitt blod vilket tydligen inte var bra. De bad mig återvända till sjukhuset, vilket jag var lite tveksam till då jag ville återgå till mitt arbete. Jag blev dock övertalad att åka in med orden ”det är bråttom”.

Jag får träffa en infektionsläkare som förklarar att man hittat alpha streptokocker i blodet -Blodförgiftning! Dessa bakterier har tydligen en förmåga att ”äta” på hjärtklaffarna och därför förklarar man för mig att jag nog kommer få ligga inlagd på sjukhus i tre månader. Jag förklarar att det inte fungerar för mig! Inte alls faktiskt! Det börjar ju bli mycket att göra på jobbet och dessutom vill jag fira min födelsedag hemma. Efter att antibiotikan gjort sitt och efter att man noggrant kontrollerat mina hjärtklaffar får jag redan åka hem efter ungefär en vecka, lagom till min födelsedag.

Man ber mig även kontakta vårdcentralen för uppföljning men där har ju läkaren redan sagt att jag är frisk så… Nej, dit åker jag inte!

2010 – 2016 Diagnos PSC och livet efter detta

Denna period i livet innebär stora förändringar i mitt liv på flera sätt. Efter att ha arbetat normala tider och inom samma bransch i över 20 år beslutar jag mig för att göra något helt annat -Jag utbildade mig till lokförare. Ett beslut som var lite chansartat då det är en säkerhetstjänst som innebär att man skall klara av en särskild hälsokontroll och som skall vara utförd av en från Trafikverket godkänd läkare. Men min läkare på vårdcentralen hade ju sagt att jag var fullt frisk så jag vågade ändå omskola mig.

Både min utbildning och hälsokontrollen gick bra men då det där illamåendet fortsatte beslöt jag mig för att byta vårdcentral för att få en ny läkare. En ultraljudsundersökning visade att jag hade en liten gallsten som dom ville operera, som vanligt ansåg jag mig inte ha tid till detta utan bad att få skjuta upp det på framtiden.

Nytt jobb och stor glädje, men efter ett halvår i min nya tjänst så mådde jag väldigt illa, jag ville inte sjukskriva mig och med facit på hand kanske jag kämpade på lite väl länge. En kväll hemma blev jag så pass dålig att ambulans fick ta mig till akuten i Kristianstad. Där konstaterades det att mina levervärden var höga och givetvis hade jag återigen en blodförgiftning. Dom ser även att jag har en gallsten som borde ha plockats bort tidigare. Jag blir inlagd på en sal och berättar att dom tänker operera mig dagen efter.

Vaknar upp och är inställd på att nu ryker både gallblåsan och stenen och med det även alla mina besvär. Ronden kommer och berättar att operationen är inställd då man upptäckt andra ”förändringar”. Lätt chockad frågar jag om dessa förändringar är cancer? Jag minns bara ett snett leende och orden ”Vi vet inte”. Därefter får jag byta avdelning och där får jag träffa en läkare som berättar för mig att det finns kroniska sjukdomar som skulle kunna ligga bakom mina besvär.

Jag skickas till Lund, där de går in i gallgångarna och tar prover, de sätter även in en stent för att vidga gallgången. Efter en dryg väntan får jag beskedet att de inte hittat någon cancer men att man misstänker att jag har fått PSC. Efter ytterligare undersökningar fastslås diagnosen och sedan lägger man till att jag även har Ulcerös Colit.

Det här är inget man vill acceptera när man investerat i en ny utbildning och allt. Nu kunde dock ingen ändra på fakta utan det var bara att acceptera läget och försöka sätta sig in i sjukdomen och lära sig leva med den. Givetvis kommer man inte i från att man ständigt bär med sig en oro för framtiden men tillsammans med min familj bestämmer vi oss att försöka leva som vanligt MEN att inte ta framtiden för givet.

Denna insikt har varit viktig för mig, då den fått mig att göra saker jag länge velat och tänkt.

Jag unnade mig en liten sportbil, jag lärde mig flugfiske och jag åkte till Liverpool för att på plats kunna se mitt fotbollslag live. Kort sagt finns det alltid något roligt att göra som man kan välja att lägga fokus på. Det finns givetvis annat som man inte har möjlighet att göra men det är dumt att lägga fokus på det.

Att vara sjuk eller anhörig till en sjuk person kräver styrka, en styrka vi bär inom oss och som alltid är starkare än vi kan ana.

2016 – nutid När hoppet om en framtid släcks men tänds igen

Åren går, skov, blodförgiftning och kraftiga infektioner blandas med en helt vanlig vardag men samtidigt känner jag i det tysta att det emellanåt börjar bli allt jobbigare. Skoven kommer tätare. Under hösten började man vidga mina gallvägar, man beräknar med att göra dessa vidgningar i tre till fyra steg. Varje gång tar man givetvis skrapprover på mina gallgångar. Varje gång kommer några veckor senare ett besked där det står att inga onormala förändringar syns.

Inför mitt tredje ingrepp känner jag en kraftig oförklarlig ångest, något som är ovanligt för mig.

Några veckor senare kommer beskedet. Att känna på sig att speciella saker skall inträffa är en konstig förmåga som jag har, mer om det längre fram. Jag minns inte vad det stod men jag skulle in till sjukhuset för att träffa en läkare och innerst inne visste jag redan vad som skulle komma. Det gick några veckor och jag levde på som normalt, jag berättade inte för någon om det jag misstänkte. Här nedan väljer jag att publicera min frus minnesanteckningar från vårt möte med läkaren.

”I januari 2016 fick vi beskedet att Martin hade cancer… vi blev hänvisade in i ett rum… och fick sedan vänta… efter en stund kom 2 läkare… kurator och psykolog… då tittade vi på varandra… och fattade vad det var frågan om… efter beskedet gick vi ut hand i hand till bilen… Martin satte sig i bilen… och plötsligt sa han… det är ingen fara… jag har minst 5 år kvar att leva… jag känner det på mig… lita på mig… ändå fanns där en klump i magen som man inte kan beskriva hur obehaglig den är… i allafall ringde jag Robin (vår son) och berättade… vi åkte hem… jag satte en brasa… sen satt vi på golvet… och höll om varandra och tittade på elden tillsammans… saken är den att cancer hade vi ju levt med i flera år innan… mamma hade lungcancer sedan några år tillbaka… och ordet sjukdom har vi levt med länge i vår familj… Martin hade ju åkt in och ut från sjukhus många gånger de sista åren… med otaliga blodförgiftningar… diagnosen var psc och ulcerös kolit…

Under våren var det många skiftningar… ena veckan ville läkarna ta en bit av levern… ena veckan ville de göra en levertransplantation…. tillslut blev det bestämt… han skulle få en ny lever… och nu satte det igång… det ramlar in fem remisser varje dag… Martin blev inlagd i Kristianstad ett antal dagar för olika undersökningar… sen ner till Lund… och upp till Göteborg för några undersökningar…. när undersökningarna var färdiga var det dags för strålning och cellgifter samtidigt under ett antal veckors tid… Martin åkte varje vardag till Lund och samtidigt morgon och kväll tog han cellgift i tablettform… han mådde så dåligt… han kollapsade här hemma… ambulans till Kristianstad… så fick han ligga kvar där för observation… sen fortsatte strålningen och cellgiftet… några gånger orkade han bara inte köra hem utan låg kvar på patienthotellet i Lund… äntligen var dessa veckor över… jag såg ju hur hemskt det var för Martin… men kunde bara stå bredvid… efter en veckas paus från allt… så fick vi en kallelse från Sahlgrenska…”

En levertransplantationsutredning är omfattande och ännu mera omfattande blir den när man drabbats av cancer. EN dag när jag illamående och tagen är på väg från patienthotellet till min strålning så kommer den där känslan igen -En känsla som är så tydlig men som inte går att förklara. Känslan säger att något bra skall. hända i slutet av augusti. Jag är inte den som tror på hokus pokus i vanliga fall men vid vissa tillfällen har denna känsla dykt upp hos mig och den har alltid visat sig stämma.

Den 15 juli 2016 är vi i Göteborg och får beskedet att jag kommer att sättas upp på väntelistan, jag säger ”Vi ses i slutet av augusti” -Givetvis möttes man av en förvånad blick.

Den 22 augusti ringer mobilen och innan jag svarar tittar jag på min fru och säger att nu är det dags…

Det blev taxi de 24 milen till Göteborg. Kände mig mera förväntansfull än nervös. Trots allt var det skönt att veta att jag nu skulle erbjudas en möjlighet att äntligen bli frisk -Och jag hade min känsla att förlita mig på.

Omtöcknad vaknar jag upp på intensiven efter operationen med slangar och sladdar överallt. Efter ett dygn får jag komma upp på avdelningen och då känner jag äntligen att det går åt rätt håll. Jag är uppe och går lite och känner mig optimistisk men efter några dagar får jag väldigt ont. Då mina prover ser bra ut så väljer läkarna att tro att min smärttröskel är väldigt låg. Jag mår snart extremt illa och kräks en grågrön sörja. Man beslutar sig, efter ytterligare några dagar, att en MR skall göras. Då ser man att de invändiga stygnen har gått upp och att tarmen glidit ut och varit helt klämd. Då blev det en akutoperation som gick bra men efteråt mådde jag väldigt dåligt och var så svag att jag inte kunde stå upp utan att få yrsel.

Rehabiliteringen har varit lång och tålamodsprövande men i mars 2017 började jag arbetsträna och i oktober samma år var jag tillbaka på mitt arbete och jobbade heltid.

Jag är beroende av viss vård under resten av mitt liv men i övrigt börjar allt återgå till det normala.

Eftertext

* Håll koll på vad ni ätit innan ni drabbats av ett skov -Detta är mitt första tips, då jag tror det finns en del här att göra för att minska sina besvär

* Våga stå på er -Ibland kommer ni stöta på sjukhuspersonal som inte kan ett dugg om PSC men som ändå inte kommer vilja lyssna på vad ni har att berätta. Mina symtom har inte riktigt stämt överens med det som står i läkarnas skrifter. Så våga stå på er. Ett stort problem som jag hade när jag kom in med blodförgiftning till akuten var att de nästan aldrig trodde på mig eftersom min feber var för låg! Därför fick jag vänta onödigt länge innan jag fick antibiotika. Jag bad min läkare skriva ett intyg om min situation som jag sedan kunde ta med mig vid besökt på akuten.

* Att leva med en sjukdom som inte syns utanpå är jobbigt i sig, då man ser ut att vara fullt frisk och man kan då lätt känna sig gnällig när man beklagar sig.

* Oroa er inte för framtiden -Då försvinner nuet.

* Särskilt tack till min fru och min son, samt all övrig familj och släkt.

* Tack till alla vänner och kollegor. Personalen på Medicinmottagningen CSK. Onkologen på Sahlgrenska, Onkologen Lund, Transplantationsteamet på Sahlgrenska och till alla er som nu börjat arbeta ideellt med att sprida kunskap om PSC.

Min berättelse: Martin Claesson, 47 år, Hässleholm.

 

 

 

Väntar…

Väntar med spänning på att få presentera den första berättelsen!

Tills dess, lämna gärna en kommentar så vi får möjligheten att se att allt rullar som det är tänkt!